carolinaw

Jag har varit så glad hela dagen för att jag tillslut tog det stora steget och köpte jackan som jag gått och trånat efter. Men det som gjorde min dag från första början förstörde den också när jag, med mitt alldeles för korta minne, glömmer påsen på jobbet. Det är sådana här småsaker som gör att jag hatar mig själv ibland! DUMMA MIG! Det är som att jag hade bestämt en dejt med den där jackan och så sitter jag här och väntar men ingen dyker upp. Så nu är mitt hjärta lite krossat även fast jag vet att vi syns imorgon.

Iaf så är jag då i detta hjärtkrossande tillstånd när jag går och ställer mig i busskuren i väntan på min alltid försenade buss. Det var inte många trevliga tankar om mig själv just då kan jag berätta. Inte nog med det så står det en full uteliggare och rapar i tid och otid två meter bort. Hade jag haft en gnutta mindre självdiciplin så hade jag nog gått fram och berättat hur jäkla äcklad han gjorde mig. Jag visualiserade även hur jag faktiskt gjorde detta på riktigt och sedan åkte på stryk.

För att fortsätta så satt det även en kvinna i övre medelåldern i busskuren. Hon var säkert lika road av den vinglande och rapande mannen som jag var. Hon såg sådär tantig ut med en hatt på huvudet och en golvmopp till hund i knät. Hunden var nog inte så stor egentligen men med all päls så såg den alldeles för stor ut för att ha i knät. Den hade en lång lugg hängandes framför ögonen och var alldeles ljusbrun och småvågig i pälsen. Någonstans bakom allt skägg kunde man också skymta en svart liten nos men ögonen syndes det inte en skymt av. Men alla dessa saker lade jag märke till först fem minuter senare när 46:an mot Skultuna bromsar in och tanten reser sig upp med hunden i famnen för att gå på. Det är då jag tar mig en riktigt titt på hunden och inser att den ser ut på det här sättet och att det inte kan vara något annat än vår förra hund. En något ruffsigare och hårigare hund, men fortfarande den hund som en gång tillhörde min lilla familj. När jag inser detta så får jag känslor som måste vara desamma som ett litet barn känner när någon tar ifrån dem deras favoritnalle. Det skär i hjärtat på mig att se denna tant bära iväg med min lilla Sheila. För i mitt hjärta är hon fortfarande min. Jag ser bussen åka iväg och känner bara att den här kvällen inte kunde bli värre. Men det kunde den nästan. Halvvägs på bussen hem så kommer jag plötsligt på att det behövs mjölk till lasagnette som jag och min kära Jonny tänkte laga ikväll. Ännu en våg av elaka tankar mot mig själv hinner strömma förbi innan jag kommer hem och ser att vi har mjölk så det räcker.

Slutet gott, allting gott, eller någonting. </3

Och så en fin bild på lilla Spike också, vår andra lilla hund. Men honom har jag åtminstone träffat sedan han flyttade.

Men så skriver jag inlägget nedan och så skriver jag ett till nu. Motsägelsefullt? Nejdå.

Det enda jag ville skriva var att jag från och med nu vill säga att "jag får feeling" får någonting när jag får det. För det får jag ofta, men har aldrig kunnat uttrycka det så bra som denna fina formulering gör.

När jag inte har en blogg vill jag blogga och när jag väl har en så gör jag inte det.

Alltså... Mitt hjärta klarar inte av sånt här. Pratar såklart om Sverige - Holland matchen. Det är alldeles för spännande för lilla mig. Jag som knappt klarar av när Sverige spelar mot typ Tajikistan (som jag vart tvungen att ta som exempel bara för att jag alldeles nyligen lärde mig att stava till detta underliga land). Tänk då min förskräckelse när Sverige möter VM tvåan, alltså VÄRDLENS näst bästa fotbollslandslag. Har väl varit nära en hjärtattack ungefär 90 gånger under den 92 minuter långa matchen.

Nu måste jag lugna mina nerver lite, dags för true blood!

God kväll!

Här sitter jag, sliten efter en hård dags true blood tittande. Är snart igenom säsong tre och sen är det väl bara säsong fyra kvar innan jag "hunnit ikapp" och kan forsätta mitt liv. Det är så mycket jag borde göra egentligen. Färga håret, städa, laga mat, vara med Jonny, planera mitt födelsedagsfirande, you name it... Och träna! Jag som hade en sån bra träningssommar. Jag hade verkligen fått upp konditionen och kommit igång på riktigt. Men sedan kom förkylningen och värst av allt, hösten. Nu känner jag mig degig, lat och dallrig. Har ingen motivation alls att spendera den lilla fritid jag har på friskis med en massa svettiga kärringar eller i ett elljusspår i en mörk och läskig skog. I slutet av augusti innan ett friskispass satt jag och läste deras interntidning och på framsidan var en av rubrikerna "Så kommer du igång med träningen efter semestern". För mig lät det lika konstigt då som nu. Jag skulle snarare behöva hjälp med att inte sluta träna efter semestern.

Nej, nu ska jag faktiskt göra Jonny sällskap i köket.

Puss.

Kan true blood ge mig mitt liv tillbaka eller? Spenderar varje ledig sekund framför den där serien. Så skyll mitt dåliga bloggande på serien, inte på mig! (a)