Mitt liv i korthet
Idag är en bra dag! Idag ångar mitt lilla lokomotiv på längs livets bana i stadig takt. Inga förseningar eller tekniska fel här inte. Vi kör bara på till nästa station och nästa efter den utan ändstation i sikte. Det är lite lustigt det där hur jag ena dagen känner mig som gjuten i betong, så stabilt och bra fungerar allt. Och så vaknar jag upp en annan dag och känner mig uppgiven och hopplös.
De dagarna känns det som om en envis vindby tillslut vunnit kampen mot det sista snustorra höstlövet på eken och svept med det ner mot marken i en singlande bana. Det där sista lövet som var allas sista minne från en tid på året då friska, nästan limegröna löv förvandlade ekens grenar till bärare av liv och grönska. Och med det tror jag att jag kommit på hur jag ser mig själv på vanliga dagar, alla dagar. Och bra dagar och även då är det som ett sista brunt och medtaget höstlöv på en ek. Bara det att det sitter envist kvar. Det känner av varenda liten vindpust, men har bestämt sig för att hålla fast riktigt hårt fastän det bara är ett skruttigt litet löv på en gren i en grå och dyster senhöst. Ensam sitter lövet där. Och trots att det bara är just ett skruttigt löv så håller lövet fast så hårt att den ena vindbyn efter den andra far förbi utan att, till allas och även lövet stora förvåning, dra det sista livet från eken med sig.
Och det är därför jag vill ha en blogg, för att det är så roligt att skriva när jag väl fått en idé i mitt huvud.
De dagarna känns det som om en envis vindby tillslut vunnit kampen mot det sista snustorra höstlövet på eken och svept med det ner mot marken i en singlande bana. Det där sista lövet som var allas sista minne från en tid på året då friska, nästan limegröna löv förvandlade ekens grenar till bärare av liv och grönska. Och med det tror jag att jag kommit på hur jag ser mig själv på vanliga dagar, alla dagar. Och bra dagar och även då är det som ett sista brunt och medtaget höstlöv på en ek. Bara det att det sitter envist kvar. Det känner av varenda liten vindpust, men har bestämt sig för att hålla fast riktigt hårt fastän det bara är ett skruttigt litet löv på en gren i en grå och dyster senhöst. Ensam sitter lövet där. Och trots att det bara är just ett skruttigt löv så håller lövet fast så hårt att den ena vindbyn efter den andra far förbi utan att, till allas och även lövet stora förvåning, dra det sista livet från eken med sig.
Och det är därför jag vill ha en blogg, för att det är så roligt att skriva när jag väl fått en idé i mitt huvud.
Med det säger jag godnatt
"Män är hårda på utsidan och mjuka på insidan medan kvinnor är tvärtom."
Ciat ur boken jag nyss läste ut. Señor Peregrino hette den om det var någon som undrade. Väldigt läsvärd : )
Som en lögn i vacker väder, i ett övergivet hus
Den här helgen är den första helgen på väldigt länge som jag är helt jobbfri. En ledig helg helt enkelt. Å, vad mycket jag ska hinna med och å, så mycket roligt jag ska göra tänkte jag. Och å, så fel jag hade. Igår var det fredag och jag låg i soffläge framför idol med en pizza tills idol var slut och jag förflyttade mig till sängen där john blund hälsade på ganska omedelbart. Det var väldigt skönt att vakna upp utvilad klockan tio och ha hela långa dagen framför mig att vara duktig på. Nu i efterhand inser jag att det blev hela långa dagen att tjocka mig framför tven och datan. Men just nu känner jag att det här var precis vad jag behövde. Jag har verkligen behövt stanna upp och samla ihop krafterna och låta allt hinna ikapp, så nu är jag i fas igen. Och varför vet jag det här? För nu känner jag mig motiverad att ta hand om mig själv, med nyttig mat, ansiktsmasker, träning, ja allt vad hälsosamt handlar om. När det är mycket och stressigt är det alltid mig själv jag prioriterar bort. Vilket är fel. Men nu behöver jag inte stressa och då behöver jag inte prioritera andra saker framför mig själv. Så nu har jag bestämt mig för att försöka gengälda mig själv med en lite hälsosammare vecka vad gäller mina matvanor. Inget kaffe (!), inga godsaker, inga skitsaker. Det känns bra att utmana mig själv lite. Och det känns bra att kunna säga nej även fast hela kroppen skriker efter socker. Det är en jävligt bra känsla att kunna motstå sina frestelser och det är nog den känslan som även har hållt mig rökfri i två långa år. Så jag har väldigt mycket att tacka den känslan för!
När jag mår såhär bra som jag gör just nu så lyssnar jag gärna på känslosamma låtar. Låtar uttrycker känslor så mycket bättre än vad jag gör, även fast det ibland är fel känsla så är det fortfarande med samma intensitet. Så här kommer mina låtval för kvällen. (+ lite idolmoa)
Thank you and goodnight, nu ska jag slå mig ner i sängen brevid min älskade Jonny och kolla på ett houseavsnitt.
Är lite ledsen i ögat
Jag har varit så glad hela dagen för att jag tillslut tog det stora steget och köpte jackan som jag gått och trånat efter. Men det som gjorde min dag från första början förstörde den också när jag, med mitt alldeles för korta minne, glömmer påsen på jobbet. Det är sådana här småsaker som gör att jag hatar mig själv ibland! DUMMA MIG! Det är som att jag hade bestämt en dejt med den där jackan och så sitter jag här och väntar men ingen dyker upp. Så nu är mitt hjärta lite krossat även fast jag vet att vi syns imorgon.
Iaf så är jag då i detta hjärtkrossande tillstånd när jag går och ställer mig i busskuren i väntan på min alltid försenade buss. Det var inte många trevliga tankar om mig själv just då kan jag berätta. Inte nog med det så står det en full uteliggare och rapar i tid och otid två meter bort. Hade jag haft en gnutta mindre självdiciplin så hade jag nog gått fram och berättat hur jäkla äcklad han gjorde mig. Jag visualiserade även hur jag faktiskt gjorde detta på riktigt och sedan åkte på stryk.
För att fortsätta så satt det även en kvinna i övre medelåldern i busskuren. Hon var säkert lika road av den vinglande och rapande mannen som jag var. Hon såg sådär tantig ut med en hatt på huvudet och en golvmopp till hund i knät. Hunden var nog inte så stor egentligen men med all päls så såg den alldeles för stor ut för att ha i knät. Den hade en lång lugg hängandes framför ögonen och var alldeles ljusbrun och småvågig i pälsen. Någonstans bakom allt skägg kunde man också skymta en svart liten nos men ögonen syndes det inte en skymt av. Men alla dessa saker lade jag märke till först fem minuter senare när 46:an mot Skultuna bromsar in och tanten reser sig upp med hunden i famnen för att gå på. Det är då jag tar mig en riktigt titt på hunden och inser att den ser ut på det här sättet och att det inte kan vara något annat än vår förra hund. En något ruffsigare och hårigare hund, men fortfarande den hund som en gång tillhörde min lilla familj. När jag inser detta så får jag känslor som måste vara desamma som ett litet barn känner när någon tar ifrån dem deras favoritnalle. Det skär i hjärtat på mig att se denna tant bära iväg med min lilla Sheila. För i mitt hjärta är hon fortfarande min. Jag ser bussen åka iväg och känner bara att den här kvällen inte kunde bli värre. Men det kunde den nästan. Halvvägs på bussen hem så kommer jag plötsligt på att det behövs mjölk till lasagnette som jag och min kära Jonny tänkte laga ikväll. Ännu en våg av elaka tankar mot mig själv hinner strömma förbi innan jag kommer hem och ser att vi har mjölk så det räcker.
Slutet gott, allting gott, eller någonting. </3
Iaf så är jag då i detta hjärtkrossande tillstånd när jag går och ställer mig i busskuren i väntan på min alltid försenade buss. Det var inte många trevliga tankar om mig själv just då kan jag berätta. Inte nog med det så står det en full uteliggare och rapar i tid och otid två meter bort. Hade jag haft en gnutta mindre självdiciplin så hade jag nog gått fram och berättat hur jäkla äcklad han gjorde mig. Jag visualiserade även hur jag faktiskt gjorde detta på riktigt och sedan åkte på stryk.
För att fortsätta så satt det även en kvinna i övre medelåldern i busskuren. Hon var säkert lika road av den vinglande och rapande mannen som jag var. Hon såg sådär tantig ut med en hatt på huvudet och en golvmopp till hund i knät. Hunden var nog inte så stor egentligen men med all päls så såg den alldeles för stor ut för att ha i knät. Den hade en lång lugg hängandes framför ögonen och var alldeles ljusbrun och småvågig i pälsen. Någonstans bakom allt skägg kunde man också skymta en svart liten nos men ögonen syndes det inte en skymt av. Men alla dessa saker lade jag märke till först fem minuter senare när 46:an mot Skultuna bromsar in och tanten reser sig upp med hunden i famnen för att gå på. Det är då jag tar mig en riktigt titt på hunden och inser att den ser ut på det här sättet och att det inte kan vara något annat än vår förra hund. En något ruffsigare och hårigare hund, men fortfarande den hund som en gång tillhörde min lilla familj. När jag inser detta så får jag känslor som måste vara desamma som ett litet barn känner när någon tar ifrån dem deras favoritnalle. Det skär i hjärtat på mig att se denna tant bära iväg med min lilla Sheila. För i mitt hjärta är hon fortfarande min. Jag ser bussen åka iväg och känner bara att den här kvällen inte kunde bli värre. Men det kunde den nästan. Halvvägs på bussen hem så kommer jag plötsligt på att det behövs mjölk till lasagnette som jag och min kära Jonny tänkte laga ikväll. Ännu en våg av elaka tankar mot mig själv hinner strömma förbi innan jag kommer hem och ser att vi har mjölk så det räcker.
Slutet gott, allting gott, eller någonting. </3
Och så en fin bild på lilla Spike också, vår andra lilla hund. Men honom har jag åtminstone träffat sedan han flyttade.
Dött på jobbet
Spot on.
To impress
Har spenderat senaste timmen framför tven och idol. Jag har inte följt det särskilt bra i år, tyvärr. Tycker det är roligast när de som fått guldbiljetter ska visa sig värdiga och får riktig konkurrens. Men tiden och intresset har liksom inte funnits. Men idag så satt jag iaf bänkad. Och vad gör man om man inte hängt med i karusellen? Jo, man går in på youtube och kollar på alla intressanta audtions där istället. Ett klipp på en tjejs audition skulle jag kunna sätta på repeat en tag framöver. Det är en söt tjej och bra låt, hon sjunger bra och allt sånt där. Men det allra bästa med hennes audtion är hur j*kla imponerad juryn blir. Att den här 16åriga tjejen kommer dit och och överträffar alla förväntningar med en egenskriven låt, det är det bästa, och så coolt. Jag blir liksom glad inombords att se den här tjejen göra något så bra.
Nog pratat, ta en titt själv istället.
Nog pratat, ta en titt själv istället.
