carolinaw

Idag är en bra dag! Idag ångar mitt lilla lokomotiv på längs livets bana i stadig takt. Inga förseningar eller tekniska fel här inte. Vi kör bara på till nästa station och nästa efter den utan ändstation i sikte. Det är lite lustigt det där hur jag ena dagen känner mig som gjuten i betong, så stabilt och bra fungerar allt. Och så vaknar jag upp en annan dag och känner mig uppgiven och hopplös.

De dagarna känns det som om en envis vindby tillslut vunnit kampen mot det sista snustorra höstlövet på eken och svept med det ner mot marken i en singlande bana. Det där sista lövet som var allas sista minne från en tid på året då friska, nästan limegröna löv förvandlade ekens grenar till bärare av liv och grönska. Och med det tror jag att jag kommit på hur jag ser mig själv på vanliga dagar, alla dagar. Och bra dagar och även då är det som ett sista brunt och medtaget höstlöv på en ek. Bara det att det sitter envist kvar. Det känner av varenda liten vindpust, men har bestämt sig för att hålla fast riktigt hårt fastän det bara är ett skruttigt litet löv på en gren i en grå och dyster senhöst. Ensam sitter lövet där. Och trots att det bara är just ett skruttigt löv så håller lövet fast så hårt att den ena vindbyn efter den andra far förbi utan att, till allas och även lövet stora förvåning, dra det sista livet från eken med sig.

Och det är därför jag vill ha en blogg, för att det är så roligt att skriva när jag väl fått en idé i mitt huvud.